Hon hade ett sista uppblossande av energi i tisdags, och gjorde någonting hon inte hade gjort på länge. Hon hjälpte till på gården med att riva bort en stor rot.
Sedan natten till onsdagen så började hon må dåligt, efter att ha störtkräkts inne så ville hon vara ute. Hela natten låg hon ute på den kalla backen (med handduk bäddad över sig).
På morgonen bokade mina föräldrar tid hos veterinären. Ida var så pass dålig då så att hon inte ens kunde sitta upprätt. Jag och pappa fick hjälpas åt att lyfta henne i bagagen, och sedan satt jag där med henne en stund innan mina föräldrar for iväg med henne.
Hos veterinären hade det gått lugnt till, Ida fick ligga kvar i bagagen och fick där först lugnande och sedan överdos av sömnmedel. Och hon hade lugnt somnat in.
Hon ligger nu begraven på en fin plats, ganska nära gården. Allt gick så smidigt och enkelt, beslutet att hon fick somna in, själv avlivningen och sedan begravningen.
Hon blev 14 år och nästan 1,5 månad, det är många år för en hund! Bilden nedan är tagen för 3 veckor sedan, då var hon fortfarande väldigt pigg och fräsch.
Här hemma är det en slags sorgsen lättnad. Två veckor innan hade vi varit till djursjukhuset för en hälsokoll på Ida, där fick vi veta att hennes lymfkörtlar var väldigt förstorade och hon hade cancer där. Och det kunde gå blixtsnabbt eller sakta innan hon blev sämre.
Med en så gammal hund är det inte heller någon mening att behandla cancern (utan vi beslutade att blev hon dålig var det bara att låta henne somna in). Vi har haft henne under mycket uppsikt de sista åren, dels p.g.a. hennes ålder och dels p.g.a. hennes sjukdom (addisons, hon blev sjuk när hon var 9-10 år och har käkat flera piller per dag). Och efter cancerbeskedet så blev det ännu mera uppsikt på henne.
Så nu kan vi liksom andas ut, och veta att hon mådde bra ända in i det sista. Kompisarna Tara och Zazza funderar över vart Ida har tagit vägen, de har aldrig varit hemma utan Ida. Zazza har gått och sökt Ida och hängt efter mamma en del. Tara har inte varit lika tydlig, men så var hon inte lika tät med Ida som Zazza var. De fick träffa Ida innan hon togs till veterinären, så de fick se då hur dålig hon var.
Jag kommer minnas Ida som på bilden nedan (tagen 2009), en levnadsglad och busig tjej som älskade leksaker (speciellt bollar). Dragkamp älskade hon intill sitt slut, fast med mjuka djur och lugna drag på slutet.
Tack vännen för allt du lärde mig om hur man ska bete sig mot hundar, för alla skratt du gav mig när du visste att jag behövde det. Tack för att jag för en gångs skull fick duga som extramatte utan problem, sist när matte och husse var utomlands. Att jag kunde ha dig och Tara tillsammans utan strul, t.o.m. några nätter, det var värdefullt för mig. Tack för att du uppfostrade Tara, alla valpar borde få ha en uppfostrare som du.
Du lever kvar i våra minnen, för mig kommer det nog alltid komma fram ett leende när jag pratar om allt du kunde hitta på (t.ex. ärevarvet ifjol med Taras leksak i mitt rum, jag låg i sängen och ville att du skulle sätta dig bredvid, du ville inte det så du sprang ett varv med Taras leksak i munnen, huvudet och svansen högresta. Du passerade ju min säng iallafall, så du tyckte väl att du inte var alldeles olydig ...).
/AN ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar